you need to stop running

Jag önskar att nån smart människa kunde uppfinna en teleportör så jag kunde teleportera mig till Sverige lite då och då. Saknar alla där. Alla som jag aldrig träffar eller ens pratar med längre. Jag önskar jag var närmare mina gamla vänner och min familj. Men nej, det är bara ytligt bekanta nuförtiden. Jag kanske känner till saker om deras inre från förr men om nån skulle fråga vad de jobbar eller vad deras favoritfärg är skulle jag inte ha nån aning. Jag vet ingenting. Jag önskar jag kunde åka hem över en helg och inte 2 intensiva veckor om året då jag ändå inte träffar nån. Min familj och mina vänner är här nu, jag är närmare dom än nån annan, de är min familj och mina förevigt bästa vänner, vi har gått igenom för mycket tillsammans för att sluta vara vänner. Fast then again, det trodde jag om mina vänner i Sverige också och hur många av dom är kvar nu. Jag vill inte flytta tillbaka till Sverige för jag är rädd. Rädd för att vara ensam. Vem har jag där? Vem känner mig? Vem har tid för mig? Jag kan inte gå tillbaka. Jag kan inte lämna alla här och gå tillbaka till nåt som inte finns längre. Så vad är nästa steg? Stanna här? Åka nån helt annanstans och börja om på nytt? Vem vet vart livet bär mig. Jag har ingen aning. Ibland känns det som jag borde ha mitt liv figured out by now och tiden rinner ut, ibland känns det oändligt. Men tiden går fort, helt plötsligt kommer jag vakna upp en dag och va 40. Förhoppningsvis vet jag vad jag vill och är lycklig by then.

A