fusion was the broken heart

Igår var första dagen på jag vet inte ens hur länge (någonsin?) som jag faktiskt längtade hem till Sverige. Hem till familj och vänner, varma sommarnätter, svensk öl, grillkvällar och parkhäng. Fick frågan vad man borde göra i Stockholm och visste inte ens vad jag skulle säga, kom inte ens ihåg. Min vän var stolt och tyckte jag var amerikansk. Jag vet inte om det är bra eller dåligt om jag ska vara ärlig. Det här med att ha två liv är inte lätt. Jag har insett att livet aldrig kommer sluta förändras, inget är någonsin som det varit och kommer aldrig bli. Hur mycket jag än älskar förändring vill jag ibland bara ha en paus och stanna i stunden. Bara för ett tag. Eller för evigt. Istället puttas jag framåt och tvingas gå vidare. Vare sig jag vill eller inte.

A